# Sagan om Huset

”Långt, långt borta i en annan värld finns en plats som kallas Huset. Det ligger i utkanten av en skog som aldrig tar slut, och utifrån ser det ut som en stor herrgårdsvilla: Fyra våningar högt, väggar av mörkbrunt trä med vita fönsterramar och flera skorstenar uppe på skiffertaket. Det är beläget på en kulle och en grusgång leder till Husets tre meter höga dörr. Det är mycket sällan man ser någon som går in eller ut ur Huset, men ljus i fönstren berättar att det aldrig är tomt. I Huset bor nämligen de som Tar Hand Om Saker. De har bott där så länge det har funnits saker att ta hand om, och det är väldigt, väldigt länge.

Först i Huset var Tiden. Det är hon som sköter så att sekunderna, timmarna, veckorna och tidsåldrarna kommer i rätt ordning och vid rätt tillfälle. I hennes rum, på nedervåningen, finns mängder med timglas, klockor, kalendrar och underliga almanackor på väggarna. I varsin ände av rummet finns två stora högar med pappersark prydligt staplade i travar. I den ena av högarna har papprena längst ner gulnat. Mellan de två högarna står en liten pulpet under en stor ritning över olika epoker som gått.

Tiden själv är en gammal gumma som outtröttligt tar det översta arket i den ena högen och plitar på vid den lilla pulpeten. Ibland går det fort att fylla i pappret, och ibland måste hon gå och titta på klockorna och kalendrarna som hänger uppe och sedan tänka en stund innan hon skriver klart. Till slut lägger hon noggrant pappret överst i den andra högen, varefter hon tar ett nytt ark och börjar om.

Mitt emot Tiden finns Kartmakaren. Han bor i ett jättestort rum där golvet är täckt av en världskarta. Inte en sån världskarta som bara visar jorden – den här är gjord för att visa fler världar än så. I varje hörn är kartan fastnaglad med stora spikar i ekgolvet. I taket hänger en lampa som har formen av en kompassros, och även den sitter fast med stora järnspikar. Längs de panelklädda väggarna sitter lampetter som flämtar till ibland när Kartmakaren skyndar förbi. Den enda synliga möbeln är en liten vagn som han drar med sig när han rör sig över det stora rummet. På vagnen ligger en palett, massa färgtuber, ett knippe penslar, ett antal järnspikar samt en ordentlig hammare att spika med.

Kartmakaren har små glasögon och en rock som var helt vit innan den blev nerkladdad med färg. När han springer runt i rummet är det för att gå till en ny plats på världskartan – en som är så ny att den inte är bestämd ännu. Väl framme tar han upp lite ny färg på sin palett och sätter sig ner på knä för att måla på duken. Trots att han skyndar sig nästan hela tiden är det stora områden på kartan som fortfarande är blanka. Enda gången han inte skyndar sig är just när han målar – då han är mycket noggrann.

Sista rummet på nedervåningen är Receptionen, som utgörs av en stor disk. Det enda som står på skrivbordet är en inkorg och en utkorg, och de är alltid fyllda med meddelanden till och från olika platser i huset. Bakom disken sitter Tanten och granskar varje papper genom sina glasögon, och gör ibland små anteckningar innan hon lägger dem på rätt plats. Då och då tittar hon över glasögonkarmen på Springpojkarna, som hela tiden strömmar in och ut ur Receptionen för att lämna och hämta meddelanden. Springpojkarna är några av de få som lärt sig hitta till alla ställen i Huset, men de hinner aldrig stanna för att förklara vägen om man skulle fråga. Förutom att hålla reda på meddelanden har Tanten hand om Dörren, och de få gånger någon kommer och knackar på är det hon som öppnar.

Längst in i hallen finns två trappor, och tar man den som går nedåt kommer man till Pannrummet. Ett rött sken lyser upp de sotiga väggarna och det är alltid varmt där nere. Framför en stor kolugn står Arvid. Han har några djupa rynkor i ansiktet, brunt hår, smutsigt linne och uppvikta mörka byxor. Arvid är den enda som vet hur Pannan fungerar, och en del säger att Arvid har byggt den själv. Han håller koll på olika mätare, spakar, rattar och kranar och när det behövs skyfflar han in mer kol i eldningsugnen. Från Pannan går ledningar till alla rum i Huset, och genom dem får de den energi de behöver. Bredvid ugnsluckan står en pall där Arvid då och då sätter sig och torkar svetten ur ansiktet och dricker lite vatten.

Tar man istället trappan upp från hallen kommer man till andra våningen. Där är en lång korridor med en mörk, dovt mönstrad matta på golvet. Korridoren är kantad av dörrar, var och en med en liten mässingsplakett bredvid. Eftersom fönstret längst bort i korridoren inte ger tillräckligt med ljus sitter det små lampor över varje metallplatta så att man ska se vad det står, men ofta förstår man inte vad som står på plaketterna och många av rummen och gångarna bakom dörrarna är fortfarande outforskade. Det är också förvånansvärt sällan som Springpojkarna har ärenden till andra våningen.

Den som har flest ärenden på andra våningen är Butlern. Då och då går han fram till en av dörrarna och knackar på innan han stiger in. Han verkar känna till andra våningen bra, för han tittar mycket sällan på de små skyltarna när han väljer dörr. Ofta har han med en bricka där han bär mat gömd under silverkupor, och ibland har han en vagn med te, rostat bröd, olika ostar, och burkar med saker som citrusmarmelad, mullbärssylt, honung eller persiko- och krusbärschutney.

Frågar man Butlern vad som finns bakom dörrarna får man ett undvikande svar, men det ryktas om att folk som har arbetat i Huset förut bor där. Fortsätter man att pressa honom på svar blir han irriterad, tar upp sin klocka ur bröstfickan och säger att han måste gå vidare.

Från korridoren på andra våningen fortsätter två trappor upp. Den ena leder till Köket. När man går omkring mellan Kökets olika delar får man uppleva alla möjliga dofter från ugnar och spisar där det står pajer, grytor, sallader, bröd och fantastiska såser, men ingenstans syns någon människa till. Trots att man mellan de kakelklädda väggarna då och då kan höra slammer av kastruller och klirr av porslin är det omöjligt att se någon som faktiskt gör något. En slev man just gått förbi kan slamra till och när man vänder sig om står den i en soppgryta, fastän man kunde svära på att den hängde på väggen nyss. En del tror att det är osynliga köksarbetare som sköter matlagningen, medan andra tror att det är ett magiskt kök som lagar mat själv. Den enda som möjligtvis skulle veta är Butlern som med jämna mellanrum kommer till Köket för att hämta färdigupplagda middagar från en bänk, men han verkar inte vilja dela med sig av hemligheten om hur köket fungerar.

Tar man den andra trappan upp från korridoren på andra våningen kommer man till Biblioteket. Det är en enorm sal där bokhyllor och gångar bildar fantastiska labyrinter i flera våningar; trappor, hörn med konstiga vinklar, smala broar som går mellan, längs med och genom bokhyllorna, och mitt i alltihopa ett torg där man ser ända till bibliotekets fyra väggar. Längs med hyllkilometrarna med böcker sitter ljushållare med ett par meters mellanrum, och vid varje trappavsats står tjocka stearinljus fästade på trappstolparna. Här och var står pallar att kliva på, och i de avsnitt där bokhyllorna är väldigt höga finns stegar man kan rulla längs med hyllkanterna. På varje stege sitter en krok med en lykta man kan tända och ta med sig upp när man letar efter rätt bok.

I biblioteket lagras allt som är värt att minnas, och det är alltid några Springpojkar som kommer med meddelanden från andra ställen i Huset. Meddelandena lämnas till Bibliotekarien, som i sin bokbindarskrubb varsamt sorterar, pressar, beskär, binder in arken och till slut förser luntan med läderpärm. Därefter trycker han in några tecken i guld på bokryggen, och beger sig ut för att sätta in den på rätt plats i rätt hylla. Trots att Bibliotekarien alltid har saker att göra tar han sig tid att hjälpa till om man kommer och frågar om något, och oavsett vad man frågar efter vet han precis var han ska leta. En del säger att Bibliotekarien vet allt som har hänt i världen.

Trappan upp till Biblioteket leder vidare upp mot fjärde våningen. Det är en vindsvåning med brutet tak och bjälkar, ljust trägolv och ett stort halvcirkelformat fönster åt varje håll. I varje fönster sitter stora kikare monterade, och vid kikarna sitter fyra dvärgabröder. De har fårade ansikten och buskigt skägg som når ända ner till de knubbiga benen när de sitter ner. Bröderna heter Nord, Syd, Öst och Väst, och de ser till att allt ordnar sig. I sina kikare håller de nämligen uppsikt över allt som händer där ute, och när saker behöver rättas till signalerar de till sina medhjälpare som finns lite överallt i världen. Medhjälparna kan vara alla möjliga sorters varelser, till exempel småfolk, katter, växter eller människor. Gemensamt för dem är att de har ett stjärnformat märke någonstans på sig, men det är oftast gömt och mycket, mycket svårt att få syn på.

Om du någon gång har haft bekymmer och de har löst sig på ett oväntat sätt är det förmodligen de som har hjälpt till, antingen genom att ingripa själva eller genom att ge folk omkring dig en liten knuff åt rätt håll. Tyvärr har varje dvärg ganska stort område att bevaka, så ibland kan det dröja länge innan saker ordnar sig. Men du kan vara säker på att det ordnar sig förr eller senare, eftersom dvärgarna aldrig slutar speja.

Mitt i dvärgarnas rum, som kallas Utkiken, sitter fyra dvärgkvinnor vid var sin pulpet. När det händer något viktigt ropar Nord, Syd, Öst eller Väst till dem, och med sina guldinfattade svarta reservoarpennor skriver de ner händelserna. När så småningom pappret blivit fullt lämnas det till en Springpojke, som tar det vidare för arkivering.

I Utkiken finns också en stege som går upp genom en lucka i taket. Där, allra längst upp mellan skorstenarna, uppe bor tvillingarna Dag och Natt på en liten terrass med staket runt. De har båda ljust hår, slät hud och gröna ögon, och är väldigt lika trots att Dag är pojke och Natt är flicka. Uppe på taket står också en Maskin, som Dag och Natt turas om att arbeta vid. Den ser litegrann ut som en tramporgel, och det är den som driver fram solen och månen över himlen.

När Dag sköter Maskinen fungerar den som en vävstol. Varje dag blir det nya mönster i väven; han låter nämligen trådens färg ändras för att passa det som han hör dvärgarna berätta genom luckan i taket. På så vis växer alla möjliga motiv fram; glada och ledsna, storslagna och försynta, karga och färgsprakande. Varenda detalj på varenda väv är unik, och man kan sitta i timtal och betrakta dem.

Varje skymning kommer Fågeln seglande till taket där Dag och Natt bor. På det nästan två meter stora vingspannet kan man se hur färgerna skiftar från eldrött längst ut till vänster till djupblått och nästan svart på höger vingspets. Den slår sig ner ovanpå Maskinen, och tittar man efter kan man se solen och månen speglas i varsitt öga. Näbben, liksom det mesta av kroppen, är skimrande svart. Den har kommit för att hämta tyget som Dag vävt. Fågeln väntar tills Dag har klippt loss väven och rullat ihop den, varefter den greppar rullen i sina stora klor och flyger vidare söderut. Då är det dags för Natt att ta vid.

När Natt trampar på Maskinen fungerar den som ett musikinstrument, och också hon låter sig inspireras av dvärgarnas berättelser; med instrumentets melodier berättar hon om de bra och dåliga saker som dvärgarna ser. Fastän Natt har spelat fler nätter än man kan räkna till har hon aldrig spelat samma musik två gånger; varje natt hörs nya harmonier, melodier och takter uppe på Husets tak. Musiken går ut över världen, men den blir så småningom tunn och svår att höra. Är man långt ifrån Huset är enda sättet att blunda, och när bruset inuti huvudet tystnat framträder bilder av det som musiken berättar.”